Födelsedag!

En dag av 365 är min dag. Idag är det den dagen. När jag var mindre hade jag svårt att somna dagen innan, igår somnade jag i samma stund jag släkte lampan. Är de ännu ett täcken på att jag börjar bli gammal? Jag har tänkt ut lite fler täcken:

*När man ser fram emot tårtan mer än precenterna

*När man har svårt att komma på saker man önskar sig

*När man helt plötsligt glömmer bort att man har födelsedag.

*När man inte talar om för varenda människa man möter att man fyller år. (det har iofs inte hänt sedan jag var typ 3 år)

*När man blir glad över en inslagen bok.

Fyller år gör man trotts allt bara en gång om året. Även om jag tycker alla andra fyller år så ofta och jag så sällan.

Och idag är det jag :D

Utgång, lite sådär på lördagen.

När man ska gå ut på krogen. Då är det bra att först och främst veta var man har sin legitimation, för att om man är nära 18 år, och ser ung ut, kan den nämligen behövas för att ta sig in på krogen. Sen är det mycket bra att ha klart för sig vad man tänker sätta på sig. Även om det kanske vore en hit att gå dit naken, tror jag det kan bli lite kallt. Att sedan handla groggvirke i god tid är också bra. Mitt groggvirke ikväll, består av mjölk och cola. Ska bli intressant. Kanske lite red bull också!

Nu ska jag åka till mannen i mitt liv, hästen :d

Så får det bli!

Milda makaroner!

Egentligen är jag en stark motståndare mot att blogga fler en en gång om dagen, men nu kom jag på nått som jag måste resonera lite kring!



JÖSSES vad det pluppar ut barn ur folk nuförtiden, jag hinner knappt blinka så ska kompisar som är yngre än MEJ ha barn. Absolut inga fel, inga fel, inget illa menat. Är bara lite facinerad. Människor som är yngre än mej. De är ju typ som att jag skulle få barn (vill självklart ha barn nångång om inte allt för många årtionden) men jag är ju bara barn själv nästan! Jag menar IGÅR kokade jag mitt livs första ägg. Jag har ingen utbildning inget fast jobb. Hur skulle då JAG kunna ta hand om ett barn när jag knappt kan ta hand om mig själv?! Det var inte länge sedan jag började ställa veckarklockan, Mamma har i alla år väkt mig. Hur skulle det se ut liksom, Min mamma väcker mig så jag kan väcka mitt barn och gå med det till dagis? Njaa.. Det skulle nog inte bli så bra.



Men, för att verkligen understryka att jag absolut inte har något emot att ni pluppar ur er barn (blir ju bara mer bebiskläder för mig att köpa :p förutom till Victoria förståss, hon ska få en krusbärsplanta när den lille behagar titta ut) Så måste jag bara säga att FY FAN vad jag beundrar mammor!! För det första måste det ju vara det allra största man någonsin får uppleva, att föda ett barn och se det växa upp, uppfostra och göra allt rätt. Och just detdär RÄTT är lite de ordet jag tänkt på. Hur vet man vad som är rätt då?! Om det är kallt ute, hur vet man att man satt på bebis lagom mycket kläder, och hur vet man hur mycket mat bebis ska äta, och vad bebis ska äta, på vilka tider bebis ska äta? Jag har aldrig haft några syskon, det kanske märks?? Man kanske vet sånthär när man har syskon? Jag har aldrig bytt en blöja. Fast sånt får man visst lära sig på sjukhuset har jag hört.



Och nu till de jag beundrar mammor mest för- själva utpluppnings-momentet. Det måste ju göra nått så in i bängen förfärligt förjävligt jätteont! Och sen sekunden efteråt är dom så glada (förståss, ungen har ju äntligen pluppat ut!!) Kan smärta gå över så fort?! Tydligen.



Nu ska jag tassa ut i köket, och se om maten är färdig. Jag försökte hjälpa mamma lite med maten, men hon sa att jag hade köksförbud. Jag gillar att ha köksförbud och få maten serverad. Fast sånt får man inte gilla när man är mamma, för då har man en bebis att mata med lagom mycket mat på lagom tider. Tur att jag inte ska ha nån bebis än på ett tag.



Så får det bli.!

Inte sådär jätteofta med ibland...

Igår var jag hos min bästa. Han som kan säga allt med en blick, han säger jag älskar dig, du är mitt allt och jag skulle aldrig kunna leva utan dig. Allt detta med en enda blick. Han som bara behöver titta på mig för att jag ska sluta sura, han som får mig att skratta på två sekunder med sina tokiga upptåg. Han som tröstar mig med en liten buff. Han som älskar mig mest i hela världen och som jag älskar mest i hela världen. Det har bara gått fyra månader men det känns som ett helt liv. Min häst.

Igår tänkte jag på va lätt livet vore om Chappo vore människa. Jag skulle fria till honom på en gång. Finns det någon människa därute, som är som Chappo? Det gör nog inte det. Chappo är unik. och han är min.

Jag har väldigt ofta väldigt svårt att somna, igår låg jag dessutom och hostade lungorna ur mig. Sovstilar är olika, endel sover på sidan andra på rygg, men jag. Jag sover med huvudet nerkört i kudden, på mage. Jag kan absolut inte sova på rygg. Då blir allt fel. Men igår alltså, jag provade ligga på mage, jag provade ligga på höger sida, på vänster sida. Lik förbannat så hostade jag lungorna ur mig. Det fanns ett sätt jag kunde ligga på utan att hosta. Blixstilla, på rygg. Då kunde jag ju ännu mer omöjligt somna. Jag räknade till 100 tio gånger. Sen kommer jag inte ihåg mer så antagligen somnade jag tillslut.

Mamma har åkt till Örebro med Mormor och Morfar. Jag fick inte följa med, Mormor är rädd att jag inte ska bli frisk till dopet. det är en och en halv vecka dit. såvida jag inte fått svininfluensan eller nått annat trevligt så är jag nog frisk till dess. En helt vanlig förkylning. I vilket fall så tvingade jag Mamma att göra köttbullar i gräddsås. Mumma! Nått ska jag väl ha för att jag sitter här hemma helt själv!...

Nu ska jag äta köttbullar och mos!

Så får det bli.

Ofta, så är jag två.

ibland är jag nog två. Lite kluven. Det finns två Amandor i en. Tag en och få två. En Amanda, som inte är rädd för nånting, kastar sig upp på galna hästar, går fram till vemsomhelst och säger vadsomhelst. Provar att ha baconost på äggmackan är kaviaren är slut. Hon dansar utan att bry sig om hur det ser ut, utan bara för att det är roligt. Hon pratar och skrattar med folk hon inte känner. Hon ler och är glad.

Sen finns det en till Amanda, som så gärna vill sätta sig på hästen igen, men som kommer ihåg hur jävla ont det gjorde när nacken knäcktes till i landningen, som vaknar på nätterna av drömmar från olyckan. Denhär Amanda sitter hellre i ett hörn och tittar på folk, än ställer sig på dansgolvet, hon törs inte säga flaska, sitter och ser på när andra tjejer är självsäkra och önskar att hon var lika dan... En sån Amanda som får sms av Malena där det står "SKÄRP DIG! Var inte sån mes." Det är precis sådana sms som Amanda behöver, för att bli andra Amanda, för att helt plötsligt våga. Det är tur att Malena finns.

Jag tror det beror lite på dagsformen. I dag är jag megaförkyld. Ont i halsen, stum. Det regnar ute, så det känns helt ok att vara sjuk. Höra smattrandet på rutan, gå omkring i mammas nattlinne och mjukisbyxor. Men jag har tappat bort mina rosa duntofflor. Det är INTE okej att vara sjuk utan rosa duntofflor. Jag undrar var dom tagigt vägen.

Jag kom till en ganska intressant insikt. Jag har aldrig i mitt snart 19 åriga liv kokat mig ett ägg. Så det blev jag tvungen att göra. Måste säga att jag klarade det galant, men kaviaren var slut, så det fick bli baconost. Var inte jättegott. Det ska liksom vara kaviar på ägg.
Så fort min häst har lugnat sig lite, ska jag rida igen. Och egentligen är jag inte rädd, jag är mer rädd för att jag ska vara rädd, när jag väl sätter mig på hästen. Någon sa till mig att vilken människa som helst skulle bli livrädd att rida om dom varit med om samma sak som jag. Men jag är inte rädd. Inte än i alla fall.
Nu ska jag titta på nån snyftfilm...

så får det bli


ajuste. glömde säga att världens bästa Mustang Nugget igår kvalade in till Amatör SM. Det gillar vi!